Skolan dödar motivationen

Åh vad underbart att fler och fler funderar över detta. Se klippet och ta en funderare du också!

“ Remember: the time you feel lonely is the time you most need to be by yourself. Life’s cruelest irony. Douglas Coupland

Berätta om staden du bor i

Jag önskar jag kunde säga att jag ser charmen i att bo i en småstad där alla känner alla på något sätt och tryggheten i att allt känns bekant, men helt ärligt ser jag mest nackdelar med att bo i en liten stad. I alla fall som ung med massa energi som kanske inte alltid uttrycker sig på rätt sätt. Därför trivs jag så mycket bättre i Örebro som är en av Sveriges största städer men som ändå inte känns som en stressig storstad. Jag älskar känslan av att strutta runt på stan eller ramla omkring i nattlivet här utan att känna igen vartenda ansikte men utan att känna mig vilsen. Västervik är för mig en sådan stad som man inte kan uppskatta fören man lämnar den, för så fort jag åker därifrån saknar jag närheten till havet, närheten till mina vänner, närheten till min familj och tryggheten i att hitta överallt.

Jag har funderat på bl.a. Helsingborg och Umeå och Sveriges största storstäder som Göteborg och Stockholm och trots att det känns lite läskigt att pröva vingarna i en obekant storstad som präglas av anonymitet och hårdhet så är det en trygghet i sig att vara Ingen och kunna bli Vem som helst. Och hur som helst. Det är en sån frihet och möjlighet i det att kunna lämna sitt livs bagage där man kommer ifrån. Jag tror att de flesta som har flyttat eller vill flytta till en storstad kan känna igen sig i det. Jag kan nog tro på att hela Stockholms inflyttade befolkning lever på en revanschlusta.

Jag skulle nog drunkna i besvikelse om jag stannade i Västervik hela livet. Däremot vill jag alltid ha möjligheten att komma tillbaka när jag vill och njuta av guldkanterna som att paddla längs horisonten i solnedgången utanför spårösund, förfester på kulbacken, ha femtio meter från huset till närmsta badställe, uteserveringarna på fiskartorget, glasstunderna i hamnen, femton minuter på cykel till bästa vännerna, och så vidare och så vidare.

För det är ju trots allt där jag har växt upp och där ifrån jag har fler minnen än jag kan minnas. Både dåliga minnen och bra minnen. Också väldigt dåliga minnen och väldigt bra minnen.

Berätta om dig själv

Har märkt att var och varannan bloggerska och bloggare håller på med en sån där julkalendergrej och berättar något om sig själva varje dag fram till jul. Jag tänkte inte vara sämre (som den sanna bloggerska jag är så måste jag ju hänga med i svängarna) dock är det ju lite sent att dra igång en julkalender nu men varför inte hänga på idén och berätta lite om mig själv, kanske inte varje dag men åtminstone någon gång ibland.

Så jag tänkte att jag börjar nu med att berätta lite om mig själv.

Jag fyllde nitton år den tjugotredje april i år och blir alltså vuxen och systemmyndig och allt vad det innebär att fylla tjugo om exakt fyra månader och elva dagar. Varannan vecka ungefär så bor jag med min mamma, min pappa och mina tre systrar i lilla Västervik och varannan hemma hos pojken i Örebro men mest av allt bor jag nog i den där känslan av att åhvadjagvillflyttahemifrånochhamittegetställe.

Jag tog studenten i somras och har sen dess jobbat som vikarie inom äldreomsorgen. Det är ett ganska roligt jobb och man lär sig något nytt varje dag, allt från kloka lärdomar från de äldre till smarta knep hur man diskar, städar och byter lakan på smidigaste sätt eller hur man blir världens bästa skvallertant på rekordfart. Dessutom är det ett jobb som i alla fall gett mig ett väldans perspektiv på livet.

Något jag tycker om att göra och faktiskt tycker jag är bra på är att fotografera och skriva. Att vara fotograf eller någon slags författare är något av en dröm men helst av allt vill jag fortsätta jobba med människor och tänker därför läsa till behandlingsassistent med inriktning kriminalitet och missbruk till hösten.

Jag tycker om att gå upp tidigt på morgonen trots att man inte har något planerat och bara njuta av att man har världen för sig själv ett slag.

Om jag fick bestämma skulle livet vara mindre systematiskt och alla dessa mallar och normer skulle suddas ut, kanske inte helt men ändå ganska mycket. Och jag tror nog stenhårt på att kärlek och medmänsklighet är lösningen på i och princip alla världens problem.

Allra helst vill jag göra sådant jag själv får för mig att göra och det tar nästan alltid emot att göra sådant andra ger mig order om. Ändå tycker jag att det är en självklarhet att man ska hjälpa andra och att man måste ge för att få något tillbaka.

Jag fascineras av vackra saker, vackra människor, vackra bilder och vackra ord. Det bästa jag vet är smeka Påhl över ryggen och att pussa honom i nacken. Det finaste jag vet är blå himmel.

Jag har bloggat i drygt fyra år och även om inte jag har så världsligt många läsare så uppskattar jag väldigt mycket att åtminstone ett par stycken tittar in här varje dag och intresserar sig för vad jag har på hjärtat.

Och jag tänker att

Jag är livrädd för att göra fel så jag gör bara rätt. Bra fast dåligt. Fast bra. Och jag har undrat många gånger nu men jag tänker att jag vill nog bara sätta mig ner och andas. För jag mår som jag mår och jag mår bättre, bättre än förr. Bättre än tidigare. Bättre än någonsin. Och jag vill det här. Men ibland när jag träffar människor från ett förr som inte alls var så länge sedan vill jag bara klippa alla band. Vill bara blunda och vakna upp någon annanstans men inte här. För jag blir så trött på att se hur någon sitter kvar i exakt samma och jag känner paniken krypa och tänk om jag också är precis samma och tänk om jag är kvar. Men jag tror jag är någonstans annan än jag var för fem år sedan, eller tre eller förra året. Och jag är. Jag är verkligen men ibland när jag är rädd glömmer jag bort och då tränger dem på mönstren som aldrig släpper. Och jag orkar inte. Bankar bröstkorg på sämsta vis och kippar efter andan. Trött, trött. Trött på skillnaden och ickeskillnaden mellan då och nu och sen. Men jag tänker att jag kan. Jag kan vara det jag försöker vara för honom. Och han kan. Han kan också. Och jag tänker att jag ska försöka med att sluta försöka. Ska försöka mer att bara låta det vara. Och andas av sig självt precis som det har gjorts tidigare. För det gick bra. Vi gick bra. Vi går bra. Han är bra. Jag är bra. Och jag är så glad. Ja jag är glad och det känns fint.

The past is the past

Har precis raderat runt tvåtusen gamla inlägg. Har tagit bort tre års historik. The past is the past så att säga.

You need this. Trust me

Klicka här, jag lovar dig att du behöver det. Jag lovar att det kommer kännas skönt. Och jag lovar att du inte kommer att ångra dig efteråt. Tveka inte.

Solen steker från en klarblå himmel

Mes nuits sont plus belles que vos jours

♡

Jag är allt och lite till. Varje dag.

Denise E Reinholdsson

Eftersom Denisen lade upp ett så fint inlägg om mig här så ska inte jag vara mycket sämre.. Trots att vi ses så väldigt väldigt sällan nu för tiden så är du fortfarande en av mina närmsta vänner. Dagen då du bestämde dig för att flytta tillbaka till Vetlanda och vi gick från att i stort sätt bo tillsammans, sova ihop och umgås jämt till att ses kanske en gång i halvåret, ibland mer, ibland mindre var tuff. Riktigt jobbig. För du var min allra närmsta vän och det är få som känt mig så väl som du. Men samtidigt som jag blev väldigt ledsen när du flyttade så är jag också glad för det för jag vet att du trivs mycket bättre där. Och jag är så glad för alla roliga, galna, knasiga, ibland ledsna minnen vi har tillsammans, de är oförglömliga! Och jag är glad att vi trots att vi ses så sällan fortfarande står varandra så nära. Jag hoppas på att vi aldrig tappar bort varandra och att vi nån gång bor i samma stortstad och härjar nästan lika hårt tillsammans som vi brukade göra! Älskar dig bruttan. ♥

♡

På resande fot klarar man allt.

Idag har jag haft en blind date med en äldre man och efteråt fick jag höra att jag var en duktig flicka

Idag har jag träffat min jobbcoach. Som vanligt när jag har en utsatt tid att dyka upp någonstans så dyker jag självklart upp alldeles för tidigt. Men att stå där vid ingången till biblioteket i femton minuter och vänta på någon som man inte har en aning om hur den ser ut var rätt jobbigt. Men lite spännande på samma gång. När en jättekort, jättesliskig gubbe med hyberfett hår och kulmage större än han själv började gå emot mig började jag skaka och svettas utav bara den och bad till gud att det inte var honom jag väntade på. Okej jag svär att jag inte har något emot korta, feta äldre män med fett hår men jag vill helst inte att dem ska coacha mig in i arbetslivet. Hur som helst var det inte han som var min coach utan till slut dök en gråhårig trevlig man upp som visade sig vara personen jag väntade på. Inte för att mötet direkt gav mig något men nu vet jag i alla fall lite hur det känns att gå på blind date och att inte veta vem eller vad 17 man ska förvänta sig. Spännande må jag säga!

Blivit sparkad runt på många gånger som en del måste bli för att fatta vad som verkligen betyder nåt

Livet är fan inte enkelt.

Only they can see where this is gonna end. But they all think I'm crazy but to me it's perfect sense

You know my name but not my story, you know what I have done, but not what I've been through

But that's just because I dig them so damn bad and I clown when I smoke my pot

Grattis Mamma!

Stort grattis till min fina mamma som fyller år idag!

I've been so happy loving you

If every word I said could make you laugh
I'd talk forever
I ask the sky just what we had
It shone forever
If the song I sing to you could fill your heart with joy
I'd sing forever
Forever
I've been so happy loving you ♥

Om att fastna i livet

Gick upp klockan sju och tänkte att denna dag skulle minsann bli en ganska så händelserik dag trots allt och tänkte att det skulle behövas efter en rätt så händelselös helg. Förresten, händelselös är det ens ett ord? Händelsefattig, låter det bättre? Skitsamma. Ingenting spelar roll idag. Nej idag känns det som att ingenting spelar någon roll alls för jag känner mig depp över att dagarna liksom bara går och jag vet inte vad jag ska göra "sen". Den där eviga jävla frågan som man hört hela året, hela sommaren, tjugo gånger varje dag "vad ska du göra sen?"

Egentligen hade jag tänkt att dagen skulle spenderas med Anja som jag inte träffat på typ huuur länge som helst men eftersom det pissregnade imorse bestämde jag mig för att det minsann fick bli imorgon istället och att det var bättre att passa på att städa, tvätta och ha sig en regnig dag som denna för på onsdag kommer ju Påhl och när ska man annars hinna sådana nödvändigheter. Men så slutade det ju så klart att regna och det känns inte längre lika nödvändigt (eller roligt för den delen) att ägna en hel dag åt att städa och tvätta. Så istället fastnar man i gamla grejer, fastnar vid datorn, fastnar i gamla minnen, fastnar i något jäkla dammigt hörn med dammsugaren, fastnar i någon skittrist känsla av hjälpjagvetintevadfanjagskagöramedmittliv.... Och nu kan jag inte ens skriva färdigt för jag fastnade i ett tillstånd av hopplöshet. Tur att jag känner mig själv så pass väl att jag vet att det bara är tillfälligt.

With a chair.

Some people just need a highfive.

In the face.

With a chair.

I need to be alone. I need to ponder my shame and my despair in seclusion. I need the sunshine and the paving stones of the streets without companions, without conversation, face to face with myself, with only the music of my heart for company.

A smooth sea never made a skilled sailor

Äntligen är det dags!

Äntligen är dessa tre år över! Äntligen finns världens alla chanser och möjligheter alldeles framför oss. Ingenting ska längre vara detsamma. Allt dåligt ska suksessivt bort bort bort och ersättas med sånt man mår bra i själen av. Efter att denna dag är över ska jag lämna gymnasietiden bakom mig. Kanske spara ett par minnen längst ner i någon låda, kanske längst bak i något skåp eller någon annan stans där man inte speciellt ofta behöver stöta på dem. Minnena alltså. Tre års tid av vacklande, velande, virrande lider mot sitt slut. Tack och hej till dessa tre år. Äntligen äntligen äntligen! :D

13:18 i portik A4, missa inte!

Vila i frid

Trettioförsta maj, ett datum som alltid kommer vara förknippad med något hemskt. Sjukt att det hunnit gå ett helt år redan. Fortfarande varje dag fattas ni och det märks så tydligt vilket tomrum ni lämnat efter er. Det märks extra tydligt en dag som denna. Det är så många som sakner er. Vila i frid Aleks och Oliwer.

Det går vidare

“ In three words I can sum up everything I’ve learned about life — It goes on. Robert Frost

Exakt en månad kvar till studenten

Förövrigt känns det fruktansvärt skönt att jag avklarat mitt livs sista nationella prov. Dör av lättnad. Wiiuuu.

Jag tror att varje dag som gått saknar oss. För vi var aldrig riktigt där

Läker våren sår då? Blommar kärleken när trädkronorna gör det? Jag skulle skriva om det om jag verkligen trodde på det, och ibland gör jag ju det, och då märks det i mina texter. När solen dyker upp i mars/april så blir alla människor helt plötsligt så mycket vackrare och så mycket snällare och så mycket gladare och så mycket mer tillmötesgående. Det tror jag verkligen på. Och då finns det så mycket som börjar blomma. Verkligen. Och obesvarad kärlek är just precis vad uttrycket försöker förmedla: inte besvarad, inte ömsesidig. Och det klarar inte ens sköra hjärta av hur länge som helst och till slut måste det därför bli bättre. En dag blir det bättre. Och mitt i allt det där vidriga och obesvarade som bara skaver sönder måste man komma ihåg hur mycket fint man förtjänar och att en person som inte fattar hur magiskt man är ändå inte är någonting att ha. Djupa sår läks och gamla sår rivs upp och vissa sår försvinner och nya sår skapas. Så kommer det att fortsätta hela livet. Och visst vill man bara känna att man är fullkomligt hel, men jag tror aldrig att man gör det, och det är såren som får oss att känna att vi lever.

Ja må jag leva ja må jag leva ja må jag leva uti hundrade ååår!

They say it's my birthday

We're gonna have a good time
I'm glad it's my birthday
Happy birthday to meeee!

:D :D :D :D :D