Jag har så många funderingar jag vill skriva ner men varje
gång jag sätter mig vid datorn och skriver en rad så känns det bara fel så jag
suddar ut, börjar om, suddar, börjar om och så börjar jag om igen. Och så håller
jag på så här tills jag, som nu, bestämmer mig för att det är skitsamma om det
blir rätt eller fel bara det kommer från hjärtat, spontant, svart på vitt.
Den här veckan har jag grubblat mycket. Jag har i och för sig alltid varit en sån som grubblar på allt och ingenting och väldigt mycket men senaste tiden har det varit lite extra grubblerier. Jag har inte bestämt mig för om jag vill hålla det för mig själv eller om jag vill lätta på mina känslor till er minst femtio fina personer som kikar in här varje dag (och det trots att jag inte lagt upp något vettigt på jag vet inte hur länge). Trots alla grubblerier har jag inte kommit fram till ett svar men jag har fått många insikter. En sak jag insett den senaste tiden är sanningen om ensamhet. Ensamhet är ju faktiskt något jag funderat mycket kring och det vet ni som följt mig genom åren. Trots att jag älskar att vara för mig själv och att göra saker på egen hand har jag alltid varit enormt rädd för ensamhet. Rädslan för att vara ensam har lett till att jag gjort många destruktiva val i livet trots att det någon stans innerst inne inte känts rätt eller kanske rent utav känts helt fel. Jag vill inte dra upp gammal historia men jag har till exempel umgåtts med personer jag inte ens trivs med och som inte gett mig något annat än skit, jag har lagt ner tid och energi på personer jag inte ens tyckt om och jag vet inte hur många gånger jag har gett av mig själv, delat med mig av mitt och öppnat upp mig för någon utan att få ett piss tillbaka. Allt detta för att slippa vara ensam.
Men jag har den senaste tiden insett att ensamhet är inte
något farligt. Ensamhet är en trygghet. Bara i ensamhet kan vi lita på att
ingen kommer skada eller såra oss, endast i ensamhet finns ingen som kan svika
oss eller lämna oss och endast när vi är ensamma kan vi göra de val som vi
själva vill utan att påverkas av någon annan. Om man rannsakar sitt liv en
aning och går igenom samtliga personer i ens liv, en efter en och frågar sig
själv, kommer denna person att finnas i mitt liv för alltid? Svaret blir nej.
Det finns ingen person i mitt eller ditt liv som kommer att finnas där för
alltid, av naturliga eller onaturliga orsaker kommer man att glida ifrån
varandra, medvetet bryta upp med varandra eller så kommer döden slutligen att
skilja oss åt. Vad som än händer står man ensam kvar. Att se ensamheten som en
trygghet är därför en enorm styrka, en styrka som ger dig och mig kraft att
välja att umgås med de personer vi trivs med, som ger oss glädje, kraft att
endast lägga tid och energi på de personer vi tycker om och kraft till att se oss själva som
en skatt man måste förtjäna för att få en del av.
Jag vet inte varför jag har varit rädd för att vara ensam,
jag kan ärligt inte svara på det nu när jag faktiskt insett hur skönt det
faktiskt är att vara i ensamhet. Att njuta av livet i ensamhet är mer värt än alla
pengar i världen. Och för att vara tydlig menar jag inte att man ständigt ska
vara ensam, nej tvärt om så är det ju det finaste man kan göra i livet, att
knyta an till en annan person. Jag väljer att framöver se de människor som finns
runtomkring mig som ett lån. Jag väljer att låna dem som jag tycker om och som
jag trivs med men för att få låna dem måste jag behandla dem med respekt och
kärlek för att på så sätt få detsamma tillbaka. Och om jag sköter mina lån väl
kan jag få fortsätta att låna och dessutom utökas lånemöjligheterna. Detta
kanske var en långsökt metafor men ni förstår poängen.
Att känna sig trygg i ensamheten ger oss möjlighet att sålla
mellan vad som känns bra och vad som inte känns bra. Är jag trygg i mig själv
kan jag i lugn och ro välja att hoppa av eller hoppa på vilket tåg jag än vill.
Kanske väljer jag till och med att i ensamhet vänta på nästa tåg, eller tåget
efter det. Det spelar ingen roll bara jag tar det tåget som känns bra och som
tar mig åtminstone en bit på vägen dit jag vill.