ANKERVIK
Från där jag ropar, här har du mitt liv
10.7.12
Jag vet inte varför, men kanske är det därför jag minns det så väl. Dina stora ögon, dina bruna händer, dina vassa knän
Varje stund, var minut, var sekund.
Samma konstiga beslut.
Det blir fel, slår bakut, allt går snett.
Men det tar aldrig riktigt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Senaste inlägg
Äldre inlägg
Startsida
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar