Jag har funderat på bl.a. Helsingborg och Umeå och Sveriges största storstäder som Göteborg och Stockholm och trots att det känns lite läskigt att pröva vingarna i en obekant storstad som präglas av anonymitet och hårdhet så är det en trygghet i sig att vara Ingen och kunna bli Vem som helst. Och hur som helst. Det är en sån frihet och möjlighet i det att kunna lämna sitt livs bagage där man kommer ifrån. Jag tror att de flesta som har flyttat eller vill flytta till en storstad kan känna igen sig i det. Jag kan nog tro på att hela Stockholms inflyttade befolkning lever på en revanschlusta.
Jag skulle nog drunkna i besvikelse om jag stannade i Västervik hela livet. Däremot vill jag alltid ha möjligheten att komma tillbaka när jag vill och njuta av guldkanterna som att paddla längs horisonten i solnedgången utanför spårösund, förfester på kulbacken, ha femtio meter från huset till närmsta badställe, uteserveringarna på fiskartorget, glasstunderna i hamnen, femton minuter på cykel till bästa vännerna, och så vidare och så vidare.
För det är ju trots allt där jag har växt upp och där ifrån jag har fler minnen än jag kan minnas. Både dåliga minnen och bra minnen. Också väldigt dåliga minnen och väldigt bra minnen.
1 kommentar:
västervik e bara bäst.
Livet e en dans på roser i västervik.
Skicka en kommentar