Det där med distansförhållande är verkligen en dålig idé. Vi kämpade i två år. Till slut tar det knäcken på en. Man känner sig halv och trasig och otillräcklig. Man måste se ett slut på distansen för annars orkar man inte. Jag säger inte att det inte var värt att kämpa, för det var det. Varendaste dag var värt det men till slut orkar man inte.
Läste detta på niotillfem, det är så sant, varenda ord är sant!
..Flytta till varandra. Var inte isär. Det finns en anledning till varför det heter “ihop”. Man ska vara det. Ta hand om den du älskar, följ honom världen över så kommer han göra samma för dig. Kyss honom ofta, en dag kanske du vaknar upp och kommer aldrig mer få göra det. Och om det verkligen inte går att vara tillsammans just nu: Skaffa en plan, bestäm en tidsgräns för när det är över. Och försök att inte ha distansförhållande längre än ett år, det är då det börjar bli svårt enligt statistiken har jag läst. Men alltså for reals: VAR med dom ni älskar. Sov nära varandra. Ta hand om dom...
1 kommentar:
Det svåraste med att ha ett distansförhållande är som du säger, man känner sig halv. Ens liv blir splittrat, för ena stunden har man ett liv i en stad och i andra stunden har man ett liv i en annan. Tillslut blir det att man ställer sig frågan, vart är mitt hem? Det värsta med det är att man inte vet. Allt man vet är att ens hem är där man är för stunden.
Drivkraften att fortsätta vilja vara i ett distansförhållande är att man någonstans kan se att man kommer att bo i samma stad och ha den där närheten till varandra som man så gärna vill ha. Men när man inte kan se det hända då dör den där lusten och då finns det inte så mycket kvar att kämpa för. För trots kärleken så kan man inte fortsätta plåga sig för en något som aldrig kommer hända.
När jag läser det du skriver så slår det mig att under två års tid så kämpade vi med att ha ett förhållande på distans och vi försökte se en tid då vi skulle vara i samma stad vid samma tidpunkt men vi hittade aldrig den, men nu när vi gjort slut då helt plötsligt befinner vi oss i samma stad vid samma tidpunkt, är inte det ironi på allra högsta nivå?
Jag tror inte bara att man behöver en dag för sig själv för att hitta lugnet, ibland behöver man snarare en längre tid i en annan stad med andra människor runt omkring sig för att man ska kunna hitta ny glädje i livet. Ibland behöver man komma ifrån den omgivning man känner utan och innan för att kunna utvecklas. En tid ifrån allt så att man kan reflektera över vad som man verkligen gillar med sitt liv, vem man gillar och varför man umgås med vissa. Det är först när man får lite distans på saker och ting som man kan se mer objektivt på allt.
Aropå det har jag ett förslag till dig som nog skulle tilltala dig då det rör sig om en möjlighet att se nya saker, träffa nya människor och uppleva något som du inte gjort förut. Du kommer säkerligen säga nej till det, men jag hoppas att det kan väcka lite tankar hos dig.
Ha det bra så länge.
Skicka en kommentar