Vi glömmer hela skiten, det betyder ingenting. Vi skulle kommit längre men räckte inte till

Usch vad trist det är med allt skitsnack i en liten stad. Det excisterar säkerligen skitsnack vart man än befinner sig men just i en småstad känns det som att skitsnacket liksom eskalerar när tristessen lägger sig som ett tungt täcke över stan. Ibland tycker jag det känns som att Västervik är omringat av höga murar som skärmar av oss från omgivningen. Vi umgås ju bara med varandra här i stan, blir ihop med varandra, ligger med varandra och vi pratar ju bara om varandra. Jag vet inte hur pass många unga människor det finns i den här stan men jag gissar på tvåtusen. Tvåtusen personer som alla vet vilka alla är. Tvåtusen personer som alla skvallrar om. Skvaller som blir till skitsnack.
Jag vet inte hur många gånger det hänt att jag har fått reda på vilket skvaller som går om mig själv. Skvaller som i grund och botten kanske grundar sig i något men som i andras munnar blivit till rent skitsnack och som inte ens har några liknelser med sanningen.
Är folk så korkade i den här stan att de fortfarande tror att dessa rykten verkligen stämmer? Har inte folk fattat, precis som jag, att skitsnack uppkommer i brist på annat att prata om. För så är det verkligen. De enda gånger jag någonsin deltagit i skitsnack är av ren brist på bättre saker att säga. I botten grundar det sig i osäkerhet. För egentligen har vi alla något att säga, om oss själva, men ibland är vi rädda för att visa oss, öppna upp oss, göra oss sårbara.  För man är osäker att det jag berättar om mig själv, kanske blir skitsnacket nästa gång jag inte är där. Är man osäker är man hellre den som snackar skit än den som det snackas om.